Lägerholmens fyr utanför Landön

Gunnar Ståhl

Lägerholmens fyr tändes för första gången den 1 november 1908 och den har sedan dess hjälpt till att göra farvattnen mellan Åhus och Sölvesborg säkrare. Holmen som fyren står på, ligger längst ut i skärgården utanför Landön, en plats där jag vuxit upp. Fyren har jag besökt många gånger under min barndom och ungdom eftersom först min farbror och sedan min fader var tillsyningsman för fyren. Jag vill minnas att de på 1950-talet fick 25 kronor i månaden för detta uppdrag. I deras åligganden ingick att de en gång i månaden skulle besöka fyren för att se till att det fanns tillräckligt med acetylengas och då även putsa fyrlinsen och glasen i lanterninen. Någon gång hände det att fyren hade slocknat och då fick de försöka ta sig ut till fyren så fort som möjligt. Ungefär en gång om året kom lotsångaren från Malmö på besök och då fick de hjälpa till med att bära nya gastuber från bryggan nedanför fyren in till fyrbyggnaden och bära tillbaka de tomma tuberna till bryggan.

Fyren var från början en AGA-fyr som baserades på de uppfinningar som Gustaf Dalén gjort. Det var dels en klippapparat som möjliggjorde att fyrljuset kunde bli blinkande och dels en solventil med en svart stav som utvidgar sig vid ljus och stänger en gasventil. Motsvarande sker när mörkret inträder. Denna sista uppfinning, som tillkom 1907, var gasbesparande och torde finnas på fyrar världen över. Det fanns två klipparater som växelvis användes och de skulle arbeta ungefär en månad och därpå vila en månad. En liten ”evighetslåga” skulle se till att fyren tändes när solventilen släppte fram gas. De här uppfinningarna gjorde att man kunde bygga obemannade fyrar. Lägerholmens fyr lär vara den andra fyren i Sverige med dessa anordningar.

 

Redan i oktober 1889 föreslog lotsdirektören i Malmö hos Lotsstyrelsen att en fyr skulle byggas ”å Lindö vid Landö hamn”. Hans motivering var att ”sjöfarten på  Åhus ökat ganska betydligt de senare åren varför också en fyr för angöring visat sig alltmera av behovet påkallat. Fartyg som nu hinna upp till prickarna i mörkningen hava ingen ledning för att ligga och hålla utanför grunden till dess dager åter inträtt. En klippfyr på Lindö skulle icke allenast vara till stort gagn för detta ändamål utan jämväl bliva en ledning för inseglingen till Landö hamn”.

 

En bidragande orsak till att lotsdirektören kom med sitt förslag 1889 kan ha varit en händelse den 9 september 1888 då barken Britannia från Kristiania gick på grundet Blackorna strax sydväst om Lägerholmen. 

 

Lotsdirektören lämnade årligen förslag till Lotsstyrelsen om nya eller förändring av redan befintliga säkerhetsanstalter för sjöfarten. I oktober 1895 skriver han ”att de pågående hamnförbättrade ändringsarbetarna vid Åhus skola vara avslutade den 1ste januari 1897 och att hamndirektions avsigt var att anordna fyrbelysning för inseglingen till hamnen, som således kommer att kunna trafikeras även under mörker, ehuruväl själva angöringen tillföljde av det grunduppfyllda farvattnet bliver förenat med stor risk, såframt ej en angöringsfyr uppföres. En dylik med en lysvidd av ej mindre än 10 minuter placeras lämpligen å holmen Lindö i Landö hamn”. Skulle fyren placeras å Lägerholmen bliver den ej så fördelaktig för angöring av Åhus. Lägerholmen är därjämte mera otillgänglig än Lindö varföre såväl själva anläggningen som framtida transporter vid den förra torde bliva dyrare. En fyr på Lindö kan också inrättas att leda in till Landöns hamn, som är en fördelaktig skyddshamn för smärre fartyg.”

I mars 1900 hade hamndirektionen i Kristianstad skrivit till Lotsstyrelsen och begärt att planerna om en fyr på Lindö med det snaraste skulle realiseras. Lotsdirektören yttrade sig över denna skrivelse och påpekade att han själv redan 1888 föreslagit en sådan fyr, som skulle vara av betydelse som angöringsfyr i den av grundklackar uppfyllda Hanöbukten. Nu var det av större vikt sedan de nya angöringsfyrana till Åhus tänts. Behovet av fyren, skrev han ”har emellertid på ett mera oavvisligt sätt gjort sig gällande, sedan flera nya grund blivit upptäckta och angöringen ytterligare försvårats, under det timade grundstötningar påvisa, att fyrfrågan ej längre kan betraktas som ett lokalt intresse för Åhus och Sölvesborgs hamnar”. Minst fyra grundstötningar hade ägt rum med fartyg som varken kommit från eller varit destinerade till de vid Åhusbukten belägna hamnarna. Han nämnde då bland annat Britannias grundstötning 1888. I augusti 1906 besökte Lotsdirektören såväl Lindö som Lägerholmen. Han fann att den sistnämnda holmen var den bästa eftersom den nya fyren huvudsakligen skulle vägleda fartyg destinerade till Åhus eller Sölvesborg, men påpekade att holmen där fyren skulle stå ”är mycket låg och otillgänglig och en otrevligare plats för fyrbetjäningen knappast står att finna”. Vidare fann han att en fyranläggning ”för att kunna motstå ostliga stormar med högvatten, måste göras mycket solid och därför bliver särdeles dyr utan också att personalen vid dylika stormar, kommer att utsättas för livsfara, har jag funnit mig böra fasthålla vid det ursprungliga förslaget, att fyren bygges å Lindö, där anläggningen bliver betydligt billigare och personalen beredas en säkrare vistelseort”. Han skrev också: ”Det är nu över nio år sedan den nya inseglingsrännan till Åhus öppnades för trafik. Ifrån det att endast 3,7 m djupgående fartyg kunde anlöpa hamnen blev det möjligt att dit inkomma med ett djupgående av ända till 5,6 m och då samtidigt fyrbelysning anordnades med tvenne paraboliska spegelfyrar, har det därigenom i vissa fall till och med blivit lättare att segla in under mörker än under dager. Under det att inseglingen till hamnen, sålunda är mycket lätt, vållar däremot angöringen av den grunduppfyllda Åhusbukten ofta svårigheter då ingen fyrledning för detta ändamål ännu finnes ordnat oaktat behovet därav sedan 1895 årligen blivit anmält. Om emellertid frågan om anläggning av en fyr i Åhusbukten hittills huvudsakligen ansetts vara ett Åhusintresse, har denna angelägenhet sedan staden Sölvesborg också vaknat upp över behovet av inseglingsfyrar och för ändamålet anslagit medel, nu inträtt i ett nytt skede. Att djupet i Åhusbukten på några ställen ej visat sig överensstämma med sjökortets uppgifter torde därför ej utgöra tillräcklig anledning att längre uppskjuta fyrfrågans avgörande, i synnerhet som det är flera år sedan något nytt grund påträffades, under det att trafiken med mera djupgående fartyg, på såväl Åhus som Sölvesborg de senaste åren ej oväsentligt ökats. Skall emellertid en fyr i detta farvatten bliva till verkligt gagn bör den ej vara för liten och ej heller utan bevakning. En mindre fyr å Lindö bliver nämligen till jämförelsevis ringa nytta då sektorernas avskärmning endast kan skemedelst färgade rutor, varigenom fyren bliver svår att se på tillräckligt avstånd.”   Lotsstyrelsen hade tydligen bestämt sig för att bygga en mindre fyr på Lägerholmen ty i januari 1907 skrev Lotsdirektören om hur fyrsektorerna borde anordnas. Han ville ha en röd sektor över Åhusgrunden, därefter vit sektor till något söder om Skinntosaflöjen. Så grön över detta grund och vitt ånyo med avskärmning mot Sölvesborgs angöringsprick. Den 18 mars 1907 återkom han om Lägerholmen: ”Det var ledsamt att denna fyr ej heller i år kommer till stånd.” Han skrev också att de i saken intresserade hade reda på att Lotsstyrelsen avsett att föreslå fyren, vilket gjort att man hållit sig lugna, men efter ångaren Helges haveri torde det bli oro i lägret, då man vet att fyrförslaget varit å bane årligen i över 12 år. Han avslutade med en vädjan ”Finns det ingen möjlighet att i år bereda medel ?”  Den 22 maj skrev han till Generaldirektören att han genom Hamnkaptenen i Åhus erfarit att man genast förbereder en häftig petition till Lotsstyrelsen i fyrfrågan. ”Någon tidningsartikel torde ej mer ifrågakomma ej ens från den eljest ’skrivkunnige’ konsul Donnér, redare för ångaren Helge.” Vidare hade han meddelat hamnchefen i Åhus att Lotsstyrelsen intresserar sig för att få fyrfrågan så snart som möjligt avgjord och att den nyss inträffade olyckan med Helge torde påskynda densamma. Man handlade tydligen snabbt på Lotsstyrelsen och satte igång bygget av fyren, ty den stod färdig och kunde tändas den 1 november 1908.

 Lägerholmen har genom åren fått ändrade fyrsektorer flera gånger. Vid en ändring på 1960-talet påverkade min farbror så att man i de avskärmade delarna in mot Landön öppnade en liten lucka varefter man där hemma från köksbordet kunde se om fyren lyste. Den här lilla sektorn var också av betydelse för angöring av den lilla fiskehamnen på Landön. Numera finns ingen avskärmning varför fyren synes horisonten runt. Dock finns ingen lins som förstärker ljuset i de sektorer som lyser inåt land. 1986 ersattes AGA-systemet med en vindgenerator som laddar Nife-celler. Av den gamla anläggningen från AGA-systemets tid finns nu endast kvar stativet där den anordning satt som automariskt växlade glödnäten om dessa brändes sönder eller skadades.   

Någon risk för att vinden inte skall räcka till för att hålla batterierna laddade torde det inte finnas ute på den ensliga holmen.

 

Ritning till fyrtorn på Lägerholmen 1908. Ur Sjöfartsverkets arkiv.